Balansvåg

Du faller handlöst framför mig på din väg mot okända land, och när din sjukdom tagit dig ska jag ge någon gata ditt namn.

Man onskar att kunna gora nagot mer an det, att kunna verkligen gora nagon skillnad; och det gor vankmakten annu storre.

Och julen ar over nu. Det varma och lysande ni vet! Det har lamnat rum for morkret och kylan igen, och det ar onekligen KALLT. Langtar till knoppande trad, blekgron antydan till var. Att nyar ska sta for en forandring... hm. Snarare mars som ar det nyas borjan. Eller april kanske? Nar man ser hur, trots kyla, sno, frost, morker - varlden lever! Trots fororeningar och skit knoppas traden och kampar for att tillfora ett uns mer renthet och syre till den gra vidriga massa vi forsoker andas in.

En liten orolig undran knackar pa mitt medvetande: kommer det alltid vara sa - kommer tradens grona blad alltid kunna motsta skiten och mot all formodan halla varlden vid liv? Bokstavligt och bildligt: Kommer det till en punkt nar det inte ar ok mer? Nar det bara inte finns tillrackligt mycket ljus for att vaga upp morkret? Nar julen och varmen inte spelar nagon roll i vinterns morka is? Nar traden inte knoppas i mars och luften inte far nytt syre i maj och vi till slut stelnar och dor i klumpig svart kyla? Nar det enda man kan gora ar att forsoka hjalpa och det inte kanns som att det racker?
Nar man vara famlar och svamlar och inte gor nagon skillnad.

Det verkar så enkelt, vännen, ändå är det så obegripligt svårt.