onwards

Höra hemma höra ihop höra till höra på höra att det gick som det gick
Gå hem gå för långt gå bort gå om gå tills man gick som man gick

Inget att diskutera

(mycket underbart snart flyttar jag åter igen, förlåt mig min vän)

Neil Young vet exakt...

When you were young and on your own,
how did it feel to be alone?
I was always thinking of games that I was playing,
trying to make the best of my time
But only love can break your heart, try to be sure right from the start
Yes only love can break your heart, what if your world should fall apart?

Hej Sverige, sommar, sen luffa interrail, sen plugga Brighton. Kan bli bra ju.

hemstad

Göteborg:
ambivalens
bilder
impulser

ser mig sitta där.. på golvet, för ett år sen nästan exakt,
framför stereon som inte glappar mer
"en vind blåser skräp längs korridoren..." och längtan:
sätta själv sina gränser!

dagboksanteckningar,
långtlångt om att komma bort

slutar aldrig undra
men kanske är det mer nyanserat idag i alla fall
nåt måste väl ha hänt inuti?

Göteborg
så mycket att jag står så igen: omringad av ljudkaos färgflimmer måste och hinna
aah!
ett steg höger, tillbaka, ett vänstersteg
tills ligga ner är allt som går
tills planen är whatever
tills krypa ihop, tills golvet framför stereon, tills listor i huvudet imploderar och skit samma


Komma bort var en dröm

komma bort var vitalt

.

.

Visst är det tryggt på ett sätt? - att det fanns en poäng, en sanning

fucking glow in the dark

SER det

En gång hittar jag lugn här igen

Göteborg

känns mer än allt annat

Cardiff

är mitt och är där borta dit man kommer bort

Vi ses

Koncist

Ok jag ska inte tänka så mycket då.


I want you,

I want you,

I want you so bad

I me mine

Kommer fa tillbaka nastan 400 pund pa skatten. Haaarligt! Och dessutom fa mer betalt i framtiden eftersom jag nu betalar for mycket skatt.
Att pengar ar sa paverkande.
USCH.

(Jag borde inte vara glad.)

Man stravar alltid. Langtar alltid. Hjartats armar drar och stracker alltid.
Inser alltid,
detta det ar sant och det ar exakt vad mallen livet givit letat efter,
exakt meningen jag memorerade och lever efter men inte minns hur man fomulerade

Nej nej, arlighet:
DET FINNS INGA MALLAR FOR FAN
och Jag stravar alltid.
Det ar fegt att vara vag - att skriva vagt.
Det ar
Man vill

Jag ar feg SOM punkt punkt
JAG vill punkt punkt evigt punkt punkt punkt
Ar vad man (forlat forlat jag) menar


When crying won't help, you can't compose yourself
it's best to compose a poem

Om det ar arligt och sant.
Hur vet man om det ar arligt och sant eller bara annu mer blaha?
Annu mer mallsokande och tolkande.

All I can hear: I, me, mine, I, me, mine, I, ME, MINE
Mina pengar tillbaks till mig. Hurra.

Imponerande att jag bara tanker pa mig men anda ar vag och forsiktig och uttrycker allmanhet, i allmanhet.

betydelse

Go explore those other women, the geography of their bodies,
but there's just one map you'll need
You're a boomerang you'll see
You will return to me

You will. You? Will you? Will. You? Will. You?

Idag:
Köpa gitarrsträngar
Spela gitarr
Äta äta
Jobba
Vela
Sova

I helgen:
Utflykt! för jag är leeedig utan att ha booked it off, en oerhörd lyx, har aldrig hänt mig förr. (Jag märker att head managern Paul gillar mig för han ger mig väldans mycket bättre skift nu förtiden.)

I framtiden:
haha


Nu har det förresten gått drygt en månad sen Slutgiltigheten. Eehm. Oj. Va?
Ändå kretsar mycket kring:
You will. You? Will you? Will. You? Will. You?

Skimrande

Jag tanker pa:
- Min syster och haller alla mina tummar for att det ska vara deras tur nu.
- Kusiner som inte har en mamma langre.
- Mamma och mostrar som saknar en syster.
- Alla er andra som saknar.
- Mamman, systern, mostern ... som finns nan annanstans och jag undrar var och hur det ar dar.
- Mig sjalv..

och massa annat hela tiden.

Och ljuset lyser i morkret och morkret har inte overvunnit det.


Goran Tunstroms Skimmer ar en fantastisk bok.
"Livet ar inte byggt av de ord vi anvander, det gar i strommar over, under, pa tvars av allt det vi benamner. Sjalva livet ar en rorande konstruktion mitt inne i en annan dimension an den vi tror oss leva i."

Man letar efter sanningen och svaren men allt vi formulerar ar for knappt och trangt for att uttrycka all undran och forundran.
Anda svaljer vi sa garna begreppen med hull och har.
Ar det fa forunnat att se djupare? Eller snarare - ar vi fa som har oturen att inte acceptera?
Eller ar det bara en vilja att vara unikt inseende (arlikamed missforstadd)?

Fornimmer - ett skimmer.

Det finns ingen skarp grans mellan det konkreta och det abstrakta. Inte ens de begreppen racker till.
Sa kanske: all you need is love ar allt man kan leva efter for att forsta nanting alls.

Jag undrar och tanker och hoppas att ljuset ar sant och att det duger som svar.

If heaven and hell decide that they both are satisfied

and illuminate the "NO"s on their vacancy signs

If there's no one beside you when your soul embarks;

I will follow you into the dark

eller

Graver med fingrarna - instinktivt
Nejnejnejnej
Glider mot tyget
Greppa ar for svart
Uppbyggt inuti till kollaps
Glider ivag

Nej
For du holl fast
Tack

0

Kl 23.30 den 17 januari,
da blev det definitivt.

Trots att man har vetat och vantat sa lange ar det inget som forberett en pa hur definitivt slutgiltigt det ar.
Jag tanker mycket pa er dar hemma, som ar annu narmare det.

M

Minns den dagen mamma berattade att mosters prognos forsamrats och att hon formodligen aldrig skulle bli frisk. Det forsta jag gjorde var att maila min kusin - hennes dotter - och eftersom jag inte hade nagra ord fick Joakim Berg tala for mig. Sedan dess har M statt for moster:

Du faller handlöst framför mig
på din väg mot okända land
Och när din sjukdom tagit dig
ska jag ge någon gata ditt namn
Tar fram vår kamera
Tar ännu en bild
Där du bara ler och ligger still

Det verkar så enkelt vännen
Ändå är det så obegripligt svårt
Ja, det verkar så enkelt vännen
Men ingenting i den här världen var väl någonsin lätt att förstå

Jag tog en roll när du blev sjuk
En roll som krävde hårdare hud
Min kraftreserv den tar snart slut
Som min tro på en ingripande gud
I ditt stora hjärta börjar slagen bli små
Och du rör min kind så jag förstår
att det bara är timmar tills du går

Fem steg bakåt, två steg fram
På lite håll liknar det dans
Och i drömmen håller du i min hand

Det verkar så enkelt vännen
Ändå är det så obegripligt svårt
I en värld byggd av män för männen
Där ingenting har något värde utom minnet av allt som var vårt

Forst kandes manga delar av texten avlagsna, men nu kanner jag varje liten rad.
Gud forsvann ur bilden for ett tag sedan.
Alltid fem steg bakat, tva steg fram; alltid kamp och battring men trots allt pa det hela taget forsamring.
Jag tror det har gatt ganska fort nu i slutet.
Och nu ar vi dar. Att det bara ar timmar tills du gar.
Idag kanns det sa verkligt som det kan kannas, men anda mil utanfor min begreppsvarld.
Tanker pa er - er som star annu narmare an jag. Och pa dig, M.
Aven om du ju aldrig kommer lasa detta.

1,1,1,1,1,1..........

Och du rör min kind så jag förstår att det bara är timmar tills du går

Som jag onskar att jag kunde be; att jag trodde att det var nan mening med att sanda tankar till en gud.
Jag tror pa godhet ja.
Inte pa en personifiering eller vilja langre. Bara symbolik.
Vacker symbolik

Idag har jag inte slagits av sanningen forresten. Inte kommit till naken insikt. Idag ar det overkligt och jag mar varken eller.

Hur far jag det att handla om mig?
Det ar imponerande, fast negativt
- vi lyckas alltid med det.
Fast det bara ar timmar - timmar - tills hon gar.

10,9,8,7,6,5,4,3,2,1,1,1,1,1........

Hur varje dag kan vara den sista men ingen dag har visat sig vara det och hur varje dag alltsa innebar vantan men inget hander utom att vantan dunkar.
Hur inga ord racker att beskriva och allt kanns famligt taffligt och hur vardagen vankar och hankar sig fram i en vanlighet som ofattbart ar tvungen.
En bubbla: hon dor kanske idag - och har star jag.


Idag ska jag till Roath park lake och ro roddbat med mina tva irlandska vanner och deras tva vanner fran back home.
Jag saknar att leva pa ett sprak jag beharskar pa alla plan och inte bara kallpratsplanet. Men det ar larorikt det har och jag TRIVS ju.


"I am no warrior at all and dislike any thought of battle; but waiting on the edge on one that I can't escape is worst of all."
=
Jag ar for liten och jag ar inte gjord for det som narmar sig, men narmar sig gor det oavsett hur oformogen jag ar att mota det, och att bara vanta i lugnet fore stormen ar det vartsta.

Alla manniskor kanner sig ibland (eller ofta) som sma hobbitar, utkastade i det stora och kallt verkliga. Alla onskar att kunna atervanda till the Shire och aterga till sitt varma liv. Ibland finns the Shire inte kvar som man minns det, och da far man ateruppbygga det. Men ibland atervander man och allt ar precis som det alltid har varit, forutom att nej... nagot ar fel, nagot ar for lite... och man far ingen ro.
Fragan ar alltsa - ar man en Frodo eller en Sam?
"How do you pick up the threads of an old life?"

Hur vardagen kanns ofattbar mitt i allt som pagar. Men hur vardagen ar livet och livet ar mitt att leva.
Hur all skit gor att man undrar, med armarna hangande utmed sidorna, hur man stannar upp upp bara ser: allt snurrar snurrar och fortsatter.
Hur man ibland kan plocka upp tradarna.
Hur man ibland gar pa ett skepp och aker into the west.
Hur det var tvunget att bli sa men det gor inte saknaden mindre.
Ur deras perspektiv - hur man lamnar dem.
Dock ur ens eget, och det ar storre - hur livet lamnar en.

Frodo eller Sam?
I vilket fall: att undra och vanta gor inget lattare.

Balansvåg

Du faller handlöst framför mig på din väg mot okända land, och när din sjukdom tagit dig ska jag ge någon gata ditt namn.

Man onskar att kunna gora nagot mer an det, att kunna verkligen gora nagon skillnad; och det gor vankmakten annu storre.

Och julen ar over nu. Det varma och lysande ni vet! Det har lamnat rum for morkret och kylan igen, och det ar onekligen KALLT. Langtar till knoppande trad, blekgron antydan till var. Att nyar ska sta for en forandring... hm. Snarare mars som ar det nyas borjan. Eller april kanske? Nar man ser hur, trots kyla, sno, frost, morker - varlden lever! Trots fororeningar och skit knoppas traden och kampar for att tillfora ett uns mer renthet och syre till den gra vidriga massa vi forsoker andas in.

En liten orolig undran knackar pa mitt medvetande: kommer det alltid vara sa - kommer tradens grona blad alltid kunna motsta skiten och mot all formodan halla varlden vid liv? Bokstavligt och bildligt: Kommer det till en punkt nar det inte ar ok mer? Nar det bara inte finns tillrackligt mycket ljus for att vaga upp morkret? Nar julen och varmen inte spelar nagon roll i vinterns morka is? Nar traden inte knoppas i mars och luften inte far nytt syre i maj och vi till slut stelnar och dor i klumpig svart kyla? Nar det enda man kan gora ar att forsoka hjalpa och det inte kanns som att det racker?
Nar man vara famlar och svamlar och inte gor nagon skillnad.

Det verkar så enkelt, vännen, ändå är det så obegripligt svårt.