M

Minns den dagen mamma berattade att mosters prognos forsamrats och att hon formodligen aldrig skulle bli frisk. Det forsta jag gjorde var att maila min kusin - hennes dotter - och eftersom jag inte hade nagra ord fick Joakim Berg tala for mig. Sedan dess har M statt for moster:

Du faller handlöst framför mig
på din väg mot okända land
Och när din sjukdom tagit dig
ska jag ge någon gata ditt namn
Tar fram vår kamera
Tar ännu en bild
Där du bara ler och ligger still

Det verkar så enkelt vännen
Ändå är det så obegripligt svårt
Ja, det verkar så enkelt vännen
Men ingenting i den här världen var väl någonsin lätt att förstå

Jag tog en roll när du blev sjuk
En roll som krävde hårdare hud
Min kraftreserv den tar snart slut
Som min tro på en ingripande gud
I ditt stora hjärta börjar slagen bli små
Och du rör min kind så jag förstår
att det bara är timmar tills du går

Fem steg bakåt, två steg fram
På lite håll liknar det dans
Och i drömmen håller du i min hand

Det verkar så enkelt vännen
Ändå är det så obegripligt svårt
I en värld byggd av män för männen
Där ingenting har något värde utom minnet av allt som var vårt

Forst kandes manga delar av texten avlagsna, men nu kanner jag varje liten rad.
Gud forsvann ur bilden for ett tag sedan.
Alltid fem steg bakat, tva steg fram; alltid kamp och battring men trots allt pa det hela taget forsamring.
Jag tror det har gatt ganska fort nu i slutet.
Och nu ar vi dar. Att det bara ar timmar tills du gar.
Idag kanns det sa verkligt som det kan kannas, men anda mil utanfor min begreppsvarld.
Tanker pa er - er som star annu narmare an jag. Och pa dig, M.
Aven om du ju aldrig kommer lasa detta.