M

Minns den dagen mamma berattade att mosters prognos forsamrats och att hon formodligen aldrig skulle bli frisk. Det forsta jag gjorde var att maila min kusin - hennes dotter - och eftersom jag inte hade nagra ord fick Joakim Berg tala for mig. Sedan dess har M statt for moster:

Du faller handlöst framför mig
på din väg mot okända land
Och när din sjukdom tagit dig
ska jag ge någon gata ditt namn
Tar fram vår kamera
Tar ännu en bild
Där du bara ler och ligger still

Det verkar så enkelt vännen
Ändå är det så obegripligt svårt
Ja, det verkar så enkelt vännen
Men ingenting i den här världen var väl någonsin lätt att förstå

Jag tog en roll när du blev sjuk
En roll som krävde hårdare hud
Min kraftreserv den tar snart slut
Som min tro på en ingripande gud
I ditt stora hjärta börjar slagen bli små
Och du rör min kind så jag förstår
att det bara är timmar tills du går

Fem steg bakåt, två steg fram
På lite håll liknar det dans
Och i drömmen håller du i min hand

Det verkar så enkelt vännen
Ändå är det så obegripligt svårt
I en värld byggd av män för männen
Där ingenting har något värde utom minnet av allt som var vårt

Forst kandes manga delar av texten avlagsna, men nu kanner jag varje liten rad.
Gud forsvann ur bilden for ett tag sedan.
Alltid fem steg bakat, tva steg fram; alltid kamp och battring men trots allt pa det hela taget forsamring.
Jag tror det har gatt ganska fort nu i slutet.
Och nu ar vi dar. Att det bara ar timmar tills du gar.
Idag kanns det sa verkligt som det kan kannas, men anda mil utanfor min begreppsvarld.
Tanker pa er - er som star annu narmare an jag. Och pa dig, M.
Aven om du ju aldrig kommer lasa detta.

1,1,1,1,1,1..........

Och du rör min kind så jag förstår att det bara är timmar tills du går

Som jag onskar att jag kunde be; att jag trodde att det var nan mening med att sanda tankar till en gud.
Jag tror pa godhet ja.
Inte pa en personifiering eller vilja langre. Bara symbolik.
Vacker symbolik

Idag har jag inte slagits av sanningen forresten. Inte kommit till naken insikt. Idag ar det overkligt och jag mar varken eller.

Hur far jag det att handla om mig?
Det ar imponerande, fast negativt
- vi lyckas alltid med det.
Fast det bara ar timmar - timmar - tills hon gar.

10,9,8,7,6,5,4,3,2,1,1,1,1,1........

Hur varje dag kan vara den sista men ingen dag har visat sig vara det och hur varje dag alltsa innebar vantan men inget hander utom att vantan dunkar.
Hur inga ord racker att beskriva och allt kanns famligt taffligt och hur vardagen vankar och hankar sig fram i en vanlighet som ofattbart ar tvungen.
En bubbla: hon dor kanske idag - och har star jag.


Idag ska jag till Roath park lake och ro roddbat med mina tva irlandska vanner och deras tva vanner fran back home.
Jag saknar att leva pa ett sprak jag beharskar pa alla plan och inte bara kallpratsplanet. Men det ar larorikt det har och jag TRIVS ju.


"I am no warrior at all and dislike any thought of battle; but waiting on the edge on one that I can't escape is worst of all."
=
Jag ar for liten och jag ar inte gjord for det som narmar sig, men narmar sig gor det oavsett hur oformogen jag ar att mota det, och att bara vanta i lugnet fore stormen ar det vartsta.

Alla manniskor kanner sig ibland (eller ofta) som sma hobbitar, utkastade i det stora och kallt verkliga. Alla onskar att kunna atervanda till the Shire och aterga till sitt varma liv. Ibland finns the Shire inte kvar som man minns det, och da far man ateruppbygga det. Men ibland atervander man och allt ar precis som det alltid har varit, forutom att nej... nagot ar fel, nagot ar for lite... och man far ingen ro.
Fragan ar alltsa - ar man en Frodo eller en Sam?
"How do you pick up the threads of an old life?"

Hur vardagen kanns ofattbar mitt i allt som pagar. Men hur vardagen ar livet och livet ar mitt att leva.
Hur all skit gor att man undrar, med armarna hangande utmed sidorna, hur man stannar upp upp bara ser: allt snurrar snurrar och fortsatter.
Hur man ibland kan plocka upp tradarna.
Hur man ibland gar pa ett skepp och aker into the west.
Hur det var tvunget att bli sa men det gor inte saknaden mindre.
Ur deras perspektiv - hur man lamnar dem.
Dock ur ens eget, och det ar storre - hur livet lamnar en.

Frodo eller Sam?
I vilket fall: att undra och vanta gor inget lattare.