Bajsdag

Att citera bitar av lattexter ar kanske hojden av att vara emo, men:

Jag ser på din ängsliga hållning, din jagande blick att det känns
Att det är långt hem
Och snart finns det inga tårar kvar
De var våra att ge vemsomhelst
Äntligen
De är de dyrbaraste smycken vi har
Så be aldrig om ursäkt igen
Äntligen sätter du själv dina gränser
(Mannen i den vita hatten (16 år senare) - Kent)

Jag tyckte att den laten var theme song of my life for knappt ett ar sedan. Nar jag var mitt uppe i "snart slut pa skolan, snart bestammer jag sjalv, snart kommer de inte at mig"-tankarna.
Nu tanker jag efter lite och inser att det inte alls ar det texten handlar om, inte om att gora sig fri och flyga ivag, den handlar ju om att naivt TRO att det ar vad man kommer gora (och om mycket mycket mer). Den ar annu mer theme song of my life nu.

I ovrigt har det har varit en bajsdag, och till raga pa allt finns det inget gott att ata har (vilket betyder att naglarna far sig en ordentlig omgang) och jag ar sa oerhort rastlos.
Jobbet var stressigt ujuj, fast utan att tiden riktigt gick fort.
Redan nar jag borjade kande jag mig lite lag liksom. Som Gareth sa, nar han fragade "are you alright?" (man sager alltid det har, tycker det ar konstigt, ungefar som att man utgar ifran att folk ska ma daligt, ojoj, ar du OK?) - "you seem fine, just not your usual self". Mmm...
Var bara sa trott. En san dag helt enkelt?
Kande nagon slags... vanmakt infor cykelturen hem genom morka parken, orkar inte cykla pa langa, bilfyllda vagen nar klockan anda bara ar 6 och det inte ar farligt att cykla i parken. Det visade sig vara en skon halvtimme dock, tankarna svavade omkring lite som just innan man somnar, bra musik i lurarna under Miriams cykelhjalm, kyligt duggregn men ingen vind och jag hade bra klader for regncykling.

Komma hem.
Fixa mat (varmde gardagens kycklingwookrester).
Slappa ut katter lite.
Ata mat framfor meningslos TV.
Hm, vad ska jag gora vad ska jag gora vad ska jag gora??? Inget godis, ingen glass, inte ens nagra jordnotter kvar. Rastlos.
Datorn.
Blogga lite, tank att jag redan ar fast i det alltsa.
Men sen da?!

Jag saknar sommarlovslivet hemma. Hade inte kunnat bo dar nu, hade inte uppskattat allt hemma sa mycket som jag gor pa hall nu. Saknar min gitarr, saknar inspiration, saknar dem som kanner mig, saknar svenska, saknar att fatta och vara en av dem som formulerar sig bra.

Bajsdag helt enkelt. Kanske inte behover analyseras djupare an att ibland ar man faktiskt inte pa humor (citat fran Trafiktrolle).

Grupptryck?

Strax efter kl sju en fredagkvall.
Jobb imorgon kl 12-6. Rugbymatch pa stadion, precis utanfor pubben = stressigt, men, skiftet gar fort da.
Vet inte riktigt vad meningen med det dar jobbet ar, eller med att bo har... Inte sa att jag vantrivs, inte sa att det skulle vara meningsfullare eller roligare att bo hemma, hade anda bara jobbat ju. Jag hade nog bara fantiserat om lite mer, men jag har min livsstil och mitt... mig som jag utgar ifran sa det blev inget POFF - forandring.
Strax efter kl sju en fredagkvall borjar jag i alla fall blogga.
For att Anna borjat blogga och jag kande mig inspirerad av att hon fallit for grupptrycket, haha, och for att jag saknar henne.
For att jag insett hur jaaavla mycket jag saknar att skriva, som i att komponera en text, inte bara dagbok (vilket jag formodligen alltid kommer skriva minst en gang i veckan, med nagra fa undantag).
For att jag ar sa otroligt, ibland hemskt, langt ifran alla som verkligen kanner mig (minus min syster som dock ar pa brollopsresa for tillfallet).
For att for att for att, whatever, jag kande for det bara.

Lyssnar pa Kristian Anttila: svenska ar ett underbart sprak, pa ett hart och fult vis.

I hela mitt liv har jag väntat på livet
Jag har drömt om att ha en riktig dröm
Jag har sökt efter sanningen och svaren
Blev mest klämd mellan bibeln och min porr
(Smutser - Kristian Anttila)

Annu mer strax efter kl sju en fredagkvall.
Jag lovar inte att detta blir en langvarig eller regelbunden blogg. Kande for att paborja den bara.