Skimrande

Jag tanker pa:
- Min syster och haller alla mina tummar for att det ska vara deras tur nu.
- Kusiner som inte har en mamma langre.
- Mamma och mostrar som saknar en syster.
- Alla er andra som saknar.
- Mamman, systern, mostern ... som finns nan annanstans och jag undrar var och hur det ar dar.
- Mig sjalv..

och massa annat hela tiden.

Och ljuset lyser i morkret och morkret har inte overvunnit det.


Goran Tunstroms Skimmer ar en fantastisk bok.
"Livet ar inte byggt av de ord vi anvander, det gar i strommar over, under, pa tvars av allt det vi benamner. Sjalva livet ar en rorande konstruktion mitt inne i en annan dimension an den vi tror oss leva i."

Man letar efter sanningen och svaren men allt vi formulerar ar for knappt och trangt for att uttrycka all undran och forundran.
Anda svaljer vi sa garna begreppen med hull och har.
Ar det fa forunnat att se djupare? Eller snarare - ar vi fa som har oturen att inte acceptera?
Eller ar det bara en vilja att vara unikt inseende (arlikamed missforstadd)?

Fornimmer - ett skimmer.

Det finns ingen skarp grans mellan det konkreta och det abstrakta. Inte ens de begreppen racker till.
Sa kanske: all you need is love ar allt man kan leva efter for att forsta nanting alls.

Jag undrar och tanker och hoppas att ljuset ar sant och att det duger som svar.